Jag blir beklämd och känner mig berörd av människor som ägnar sig åt självutsugning för att försöka förändra samhället. Det finns så små chanser att någon ska inse vad deras insatser är värda och ett sådant socialt förakt för den som har råkat hamna på fel sida av den hårfina gräns som kännetecknas av ett ordnat liv, en stabil ekonomi och en beräkningsbar framtid.

Samtidigt känner jag mig irriterad över den ljumma medelklass som påstår sig brinna och ”räddar världen” på sin fritid utan att riskera någonting.

Jag är glad att jag tidigt i livet blev vaccinerad mot fanatism men jag tycker inte heller om när folk onyanserat tar avstånd från religion. Jag begriper mig heller inte på dem som bara fyller sitt liv med konsumtion och massmediaprodukter. Det leder ju bara till tomhet.

Man kan fråga sig om det finns anledning att känna sig optimistisk eller pessimistisk inför världsutvecklingen. Jag tror att det finns stor anledning att vara pessimistisk – det mesta får ju åt helvete: miljöförstöring, krig och och fred, rättvisa och förtryck. Samhällssolidariteten vittrar sönder. Avpolitiseringen breder ut sig. Folk ser om sitt hus och föraktar andra. Ändå har jag någonstans en grundläggande tro på människan och förmågan att förändra. Jag betraktar den inte som rationell. Kanske är den snarare religiös. Men ändå måste den finnas där för utan hoppet om ett annat liv skulle världen inte vara värd att leva i.