Max, ursprunligen Marianne Lundqvist var den första kvinnan i Sverige som fick könskorrigerande behandling för att byta kön från kvinna till man. Detta skedde 1952. På den här tiden var transpersoner något okänt, man såg det som att en sådan person led av homosexualitet vilket då fortfarande betraktades som en sjukdom. Behandlingen i det här fallet bestod av testosteron utskriven av en läkare som använde sitt eget omdöme. Samma läkare kom senare också ha stort inflytande på att Sverige tidigt fick en lag om könsbyte.

Sanna Wallin som är en yngre släkting till Max börjar sitt sökande efter historien om Max först efter hans död, trevande sökande som tar fart, där det inte finns några fasta sanningar och inte någon klar bild.
Det är Sannas egna frågor som är behållningen. Hon undrar över hur det gick till, hur det var möjligt på den tiden, varför Max vill detta, om han någonsin tvekade och om han kände sig nöjd.

Men det är också en historia om två konkurrerande bilder över vad som är ett framsteg. Å ena sidan så kan det ses som ett framsteg att en person som upplever att han/hon är född i fel kön kan få en könskorrigerande behandling som gör att han/hon äntligen kan känna sig som en ”hel” människa. Å andra sidan ställs frågan om varför ett byte av kön över huvud taget är nödvändigt. Om det är vår bild om vad kön är som framkallar bytet eller om det är biologiskt betingat. Det är här Sanna själv befinner sig. I det ett tidigt 2000-tal där vissa ifrågasätter av etablerade könsnormer med en vilja att vara något annat, något eget och inte bunden av konventionella föreställningar om heterosexualitet, homosexualitet och könsidentitet.
I det senaste numret av RFSL:s tidning ”Kom ut” finns en intressant parallell till berättelsen om Max. En transsexuell som är under könsbytesutredning från man till kvinna talar om hur hon känner sig pressad att manifestera en slags överdriven kvinnlighet för att könsbytet ska gå igenom. Hon sminkar sig och tar på sig högklackade skor trots att hon inte känner sig bekväm med det – hon är mer androgyn till sin personlighet men vill för den skulle inte fortsätta vara man.

Och frågan blir hur viljan att överskrida kön i som princip förhåller sig till den konkreta viljan att helt och fullt leva i ett annat kön? Är perspektiven helt oförenliga.
Jag tycker Sanna Wallins bok är intressant och fängslande. Det får mig att tänka till då det inte finns en fastställd berättelse om Max utan flera möjliga och den har också aktualitet eftersom lagen om könsbyte föreslås reformeras. Jag erinrar mig också att jag för länge sedan läste om en indiankultur där vissa män tog på sig kvinnokläder och gjorde kvinnliga sysslor och därmed betraktades vare sig som man eller kvinna utan som något tredje.
Frågan har ställts: Är en verklighet där man endast räknar med två tydliga biologiskt definierade kön den enda möjligheten?