Jag började skolan 1976. Då stod det en tramporgel i varje klassrum. Varje morgon började med att vi samlades framme i klassrummet och sjöng en psalm medan vår fröken, Kerstin Svensson, ackompanjerade oss på orgeln meddelst två fingrar.

Frökens favoritpsalm var ”Morgon mellan fjällen”. Denna vackra psalm förmedlar en positiv livskänsla om naturen och om hur Gud finns närvarande i allting:

Andra psalmer som vi ofta sjöng var ”Din klara sol går åter opp”, ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”, ”Jag lyfter ögat mot himmelen” eller den ganska entoniga och för mig som barn obegripliga ”Jesus för världen givit sitt liv.”

Tror att det finns en allmän modern oförståelse för offer och försakelse. Att ge något för andra blir nästan en dumhet, martyrskap en abstraktion eller något som man ägnar sig åt i ”de andras” konstiga religioner. Det gamla talet om offer som ett sätt att binda och skuldbelägga sina barn är befriande nog borta men i stället inträder en slags ansvarslöshet.

Men apropå sången tycker jag fortfarande att sången är ganska makaber och jag begrep inte hur det där att Jesus dog på ett såpass plågsamt sätt skulle ha att göra med att han tyckte om folk.

Det betyder antagligen att jag aldrig begripit mig på teologi. Min barndoms övriga teologiska problem var tre:

Det första hörde samman med sista raden i aftonbönen ”Gud som haver”: ”Den gud älskar lyckan får”. Frågan är om man blir lycklig av att älska Gud eller om Gud är en nyckfull herre som bara ger lyckan till dem han tycker mest om?

Det andra handlade om att de hade sagt på pingstkyrkans barntimmar att Jesus gick på vattnet. Jag ägnade många långa timmar till att fundera över hur Jesus bar sig åt när han gick på vattnet men kunde helt enkelt inte föreställa mig hur det skulle gå till. Slutligen kom jag fram till att jag nog inte förstod det här och nog fick räkna med att komma till helvetet. Det resulterade i att jag gick omkring och föreställde mig en mycket snäll men ofrälst död anhörig med horn i pannan.

Det tredje problemet handlade om vem som hade skapat Gud. Det kunde de inte alls svara på på pingstkyrkans barntimmar.

Min barndom tillbringades därmed i närhet till kristen tradition men i ständigt tvivel fram till 10-11 års ålder då jag av logiska och pragmatiska skäl bestämde mig för att inte tro. Några år senare förälskade jag mig typiskt nog i en religiös valthornist som var inspirerad av C.S Lewis och ville göra en insats för min frälsning. Detta var min reflektion till honom:

Varje eftermiddag i mitt barndoms lågstadium avslutades med att fröken sa ”slut för idag” och klassen ”tack för idag”. Vi flickor neg och pojkarna bockade. Detta var så sent som 1979 och det känns som mycket länge sen.