Det som länge varit en obekräftad sanning för många har nu blivit bevisat. CIA infilterade den svenska Vietnamrörelsen och de amerikanska desertörerna i Sverige. Det framkommer av den nu offentliggjorda 800 sidigt dokument som kallas Familjejuvelerna enligt Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.740566

Syftet var nog betydlig mer än att få kunskap om FNL-grupperna vilket nu sägs vara orsaken. Mycket aktiv var CIA-infiltrationen i American Deserters Committee som bildades av desertörer i Sverige. Det gällde för USA att slå direkt mot desertörerna och stödet till dem som var betydligt bredare än från FNL-rörelsen. I själva verket var FNL-aktivisternas stöd till desertörerna inte helhjärtat vilket framgår av Åke Kilanders nyugivna bok Vietnam var nära. Skälen till att desertera var ofta helt andra än de mer medvetna antiimperialistiska ställningstagande som FNL-rörelsen gjorde. Istället var det socialdemokrater som Hans Göran Franck och Svenska Kommitten för Vietnam som här gjorde minst lika stora insatser som FNL-rörelsen. Insatser som kan ses som lika viktiga som det mer kända utåtriktade synliga politiska opinionsbildandet där FNL-rörelsen var klart mest framträdande.I kampen för fred är en av de centrala faktorerna att få en angripande armé att bryta samman inifrån, helst att angreppet inte alls kan uppstå därför att alla vägrar bli soldater. Det är ett välkänt faktum och orsaken till att de som vägrar ofta avrättas eller utsätts för mycket starka påtryckningar som är svårt för någon människa att stå emot. För att bryta ner USA angreppskrig i Vietnam var det viktigt att underlätta för desertering. Men att desertera från USA:s armé i Vietnam var närmast omöjligt eftersom det inte fanns något land som var villigt att ta emot desertörer. Fredsrörelsens alla grenar i Sverige, både den antiimperialistiska FNL-rörelsen och de mer pacifistiska delarna engagerade sig dock för saken. Den danska Vietnamrörelsen organiserade en hjälptjänst för att slussa över desertörer från amerikanska förläggningar i Västtyskland till Sverige. Men där till skillnad från i Sverige ledde desertörsfrågan till oenighet. Under 1967 uppstod alltfler större gemensamma demonstrationer i Köpenhamn där många olika grupper deltog som samordnades av något som kallades ”koordineringen” som också upprättat hjälptjänsten för desertörerna. Nu visade det sig att två organisationer som deltog i koordineringen, SUF och Revolutionære Socialister gjort ett flygblad och delat ut i Västtyskland där de uppmanade amerikanska soldater att desertera samt uppgett flera organisationers adress i koordineringen som kontaktadress. Det ledde till att Studentersamfundet och Radikal ungdom drog sig ur koordineringen. Men den första amerikanske desertören kunde komma till Sverige i maj 1967. Han följdes snart av fler. Fram till 1969 slussades 200 till 300 desertörer genom Danmark. Sammanlagt togs mer än 400 emot i Sverige.

För att kunna ta emot många desertörer och skydda dem från påtryckningar från amerikanske myndigheter var det viktigt att de fick politisk asyl. Men detta vägrade den svenska regeringen att ge till desertörerna trots att socialdemokrater som Hans-Göran Franck och Svenska Kommittén för Vietnam, DFFG, Amnesty International och många fler ställde sig bakom kravet. Men regeringen valde att bara tillåta desertörerna med hänvisning till humanitära skäl. Därmed föll bördan mycket tyngre på framförallt unga aktivister som fick ta hand om desertörerna i sina hem. Det var ingen lätt uppgift. Moralen i USA:s Vietnamarmé blev allt sämre medan kriget pågick utan framgång. Knarkandet var mycket utbrett och erfarenheterna av våld och kränkningar gjorde att många desertörer bar på stora problem. En av de mest aktiva grupperna i mottagandet av desertörer var den nybildade Tyresö Ulands och fredsförening, TUFF. Bakom den knapphändiga informationen i verksamhetsberättelsen för 1968 döljer sig en omfattande och mödosam verklighet, ”Ett 30-tal amerikanska Vietnamkrigsvägrare har fått mer eller mindre tillfällig bostad hos lika Tuff-medlemmar. Fler har också fått hjälp av kuratorisk karaktär.” I en jubileumskrift kommenterar Åke Sandin Vietnamkommitténs och aktivisternas roll,

”Denna kommitté bestod främst av olika, låt vara mycket starka, organisationer, men för grovjobbet och markservicen behövdes en jordnära förening med aktivister villiga att jobba frivilligt.”

Även FNL-grupperna stödde mottagning av desertörerna aktivt på flera håll i landet. Arbestrguppen i Stockholm började arbeta med desertörsverksaheten hösten 1967. På plaster som Stockholm, Göteborg, Norrköping och Värnamo gjord FNL:are omfattandd sociala insatser för att bistå desertörerna. Förbundsledningen för DFFG tillsatte i januari en kommitté och i oktober samma år ett utskott för dessa frågor som verkade på de orter där desertörerna blev hjälpta. Amnesty International, Svenska Kommittén för Vietnam som bildades i januari 1968 och DFFG hade visst samarbete i desertörsfrågan.

En organisering började också av amerikanska desertörer, American Deserters Committé. Den tog hand om nya desertörer och slussades dem vidare. Samtidigt var motsättningarna stora, inte minst bland desertörerna. Genom att desertörerna inte getts politisk asyl hade USA:s ambassad lättare att idka starka påtryckningar. Motsättningar mellan desertörerna växte påspädda av USA:s ambassad. Till slut lyckades USA föra ut den första desertören ut ur Sverige. Ledande amerikaner i American Deserters Committé började angripa Hans-Göran Franck och andra svenskar. Misstanken fanns att kommittén blivit infiltrerad av USA vilket nu är bekräftat. Knarket flödade bland desertörerna.

Problemen ökade också av en annan orsak. De första desertörerna hade tillhört den ordinarie armén och kom från Västtyska förläggningar inna de sänts till kriget. Men till slut kom soldater som deltagit i kriget, också de som tillhört specialenheterna de gröna baskrarna. De bar på upplevelser svåra att leva med. Det var dessa förband som genomförde utrotning av hela byar och skar upp gravida kvinnors magar med bajonetterna. Dessa desertörer hade starka behov att få tala ut och säga sanningen. FNL-aktivister som tog hand om dem hemma sökte kontakt med svensk press om saken. Men massmedia vägrade. De betvivlade knappast att det som gröna baskrarna berättade var sant. Men publiken skulle inte tåla denna sanning. Därför vägrade svensk press att publicera desertörernas uppgifter. Först senare har berättelserna om massmordet på byinvånarna i Song My och andra övergrepp blivit allmänt spridda men i början självcensurerade svensk press dessa sanningar med tragiska följder.

Situationen för flera desertörer blev alltmer olidlig och även för de unga aktivister som hade dem i sina hem. En före detta grön baskersoldat stod inte längre ut utan valde att åka tillbaka till USA och ta sitt straff bara för att kunna tala ut och få sin dom.