Det är inte lätt att hitta på något att skriva om när allting för tillfället handlar om snö. Kristianstadsbladet lockar läsare med huvudrubriker som ”garagetak gav vika för snötyngden” och det hela målas upp som ett smärre katastrofläge. (Att kalla senaste månaden för ”katastrofvintern” är väll ändå lite att ta i). Det skrivs om försenade Skånetrafikentåg och upproriska resenärer. Stigande elpriser och upproriska konsumenter. I villakvarteren skottas uppfarterna två gånger om dagen och mellan skyffeltagen diskuteras väderprognoser och klass 1 varningar från SMHI. Människor klagar på dålig snöskottning på stadens gator och isiga trottoarer. Allting annat blev plötsligt lite mindre viktigt på grund av en halvmeter snö. 

Snökaos i kombination med för mycket sport på TV har gått folk på huvudet. I alla fall hemma hos oss är det något som har blivit tokigt. Här följs OS med blod, svett och tårar på visserligen betryggande avstånd i TV-soffan. 

Ingenting annat framkallar så genuina nationalkänslor som sport. Jag blev igår kväll väckt av ett ”NU KÖR VI!” som sedan följdes med ett ”JAA!” och energiska kommentatorer från TV:n. Damkronorna gjorde mål mot USA. Vaknar en andra gång av ett rungande ”NEEJ!”. Svensk som faller i semifinalen av sprintstafetten. Frågade lite yrvaket vad som hände. ”Marcus ramlade och Theodor blev trött”. Detta ”vi” (min pappa och damlandslaget i hockey) samt att han kallar skidåkarna vid förnamn som det vore arbetskamrater eller bekanta gör mig smått orolig. 

TV:n står på från morgon till kväll och man får endast titta på OS eftersom det bara är vart fjärde år. DVD eller inspelade program är totalförbjudet, är det OS så är det. Man ska titta på kval i märkliga sporter som curling, puckelpist, backhoppning, bob, rodel och skicross för OS är ju FAKTISKT bara var fjärde år. 

Måste medge att det stundtals är ganska underhållande, men i små doser. Bara detta engagemang som OS väcker hemma hos mig är roande. Eller till exempel det faktum att vissa människor är seriösa med att gå upp mitt i natten för att se en hockeymatch ”man måste se”. Jag saknar jag min morgontrötta familj som letar efter frukostbordet med sömniga ögon någon gång vid elvasnåret. Jag vill inte vakna halv åtta på morgonen utav att alla fyra hurrar över en snyggt lagd guard av damlandslaget i curling. 

Vet någon hur länge detta spektakel håller på? 

(Detta inlägg skrevs i ett Word-dokument för två dagar sedan då denna bloggens funktioner fortfarande var obegripliga för mig. Men om du vill läsa om det klena garagetaket i Kristianstadsbladet så titta i måndagens tidning.)