Det finns en liten affär mittemot biblioteket som säljer gamla LP-skivor. En sådan där liten lokal på källarplan som man kan tänka sig hitta på bakgator i storstäder. Det brukar oftast vara stängt när jag cyklar förbi. Låst dörr bakom ännu mera låst galler.

I lördags var det öppet. Tänkte hitta något som jag kunde återuppliva LP-spelaren vi har med. Jag har bara varit där en gång innan, några få minuter eftersom jag hatar att gå in i affärer där det bara är jag och butiksägaren. Lokalen är liten, heltäckningsmatta och mjölkbackar med LP-skivor överallt. Skivomslag på vägarna och teknisk utrustning i alla dess skepnader (kunde inte ens identifiera hälften). Där gick jag runt och bläddrade på måfå bland backarna utan att veta vad jag letade efter. 

Längst in finns ett rum med en grön plyschsoffa, fåtöljer med djur på och mera musikspelare och högtalare. Det hänger samlarbilder med Beatles i plastfickor på väggarna, planscher, musikmagasin, fotografier och solblekta konsertbiljetter. Fler mjölkbackar med världsmusik och jazz. 

Butiksägaren bestämde sig för att spela en LP för mig, han frågade vad jag var intresserad av. Jag föreslog jazz och han började leta igenom sina mjölkbackar. Det är fascinerande att se någon behandla saker med sådan varsamhet, som om skivorna var gjorda av guld. Jag blev kommenderad att slå mig ner i soffan medan Miles Davis vemodiga trumpetsolo letade sig ur högteknologin med ett hemtrevligt knastrande. Vi gick över till Ben Webster och jag tappade all fattning om tid och rum. Klarinett, ett dovt knäppande från kontrabasen och jazzskalor på piano. Louis Armstrong var det enda namn jag kunde, så jag frågade om honom. Ny LP, mera knaster och lite mer svävande tankar. Jag satt och lyssnade på jazz med honom i en och en halv timme. 

Jag tycker det är lite fint att någon förverkligat sin dröm på Föreningsgatan, och lever den där.

Karin Nilsson, som hamnar i sådana här konstiga situationer jämt och ständigt.