Moa Karlsson, som varit på skidsemester i Vemdalsskalet och som nu är hemma i Skåne.

Jag åkte längdskidor över ett fjäll för allra första gången. Var utanför ett spår, mitt ute i vildmarken för första gången.

Det var osedligt kallt, all mänsklig värme blev till frost. Mycket kallt. Mycket klart. Mycket stilla. Snöflingorna hade tillåtits vara snöflingor även efter att de nedsinglat.

Men ödsligheten är inte tom

Den är alldeles bräddfull!

Förvisso till stor del utav tomhet,

men ge det kapital, ge det material

och skåda hur mycket det egentligen rymmer!

Tro inte att jag är den första att se,

det sker redan och för evigt

under skidspåren sover små förnöjda snigelväsen.

Från mina stavars spår ekar ljud brambringade av urtidsdjur.

I fjärran ett litet fruset fjäll,

ovanför enorma, spektakulära molnfjäll. Tiotusen meter. Storslaget!

Det arbetas redan. Vågskummet på kalfjällets lugna höjd bevisar det.

Jag blåser, helt fräckt, på en snötäckt gren

flingor virvlar iväg och små, rödgrönskiftande granbarr med

en alldeles unik symmetri

träder fram.

Även jag får bidra; bergen är vidhjärtade.

Jag älskar detta landskap. En ensam, spetsig gran rakt fram. Dess skröpliga topp är krönt av en enorm, rund snötårta. Jag vill sluka denna stora munsbit, svälja den med hull och hår

men jag vill faktiskt ännu hellre låta den sitta kvar där.

Moas bild