Det gör ont i mig att åka E22:an mot Malmö. 

Kör man hemifrån mig svänger man upp på motorvägen innan man når Viby. Efter en stund åker man över Helge å, där man på somrarna kan se flodbåten flyta förbi och pilträden doppar sina grenar i vattnet. 

Sedan knyter det sig i magen av obehag. Först Kronfågel, sedan Scan. 

Ingenting jag ser i den här staden gör mig så illa till mods som dessa avrättningsinstutioner. Tomma djurtransporter vid de där avlastningsingångarna som vätter ut mot motorvägen och jag skriker inombords. 

Jag hade otur och hamnade en gång bakom en djurtransport på väg till slakteriet i korsningen på Långebro, vid rödljusen som var röda väldigt länge. Små ljusa trynen som letade sig ut ur gallret för kanske det enda solljuset i deras korta liv. 

Under den korta period jag varit vegetarian har jag endast märkt hur människor i min omgivning blir förskräckta över mina kostvanor. Folk ryggar tillbaka, får något bistert i blicken och bygger upp abstrakta skyddsmurar mot den förmodade millitanta djurrättsaktivisten. Bland annat har jag fått kommentaren ”jag hatar vegetarianer”, fått frågor (dagligen) om jag VERKLIGEN är seriös och folk kastar motargument i ansiktet på mig så fort jag kvitterat ut min specialkost i skolan. Köttätandeärendelavvårkultur, människanharätitköttiallatider och barneniAfrikafårminsannintebestämmavaddeskafåpåtallriken.

Jag sparar argumentation för vegetarianism till en annan gång. För man kan vända på detta i all evighet ur alla möjliga perspektiv. Istället har det slagit mig gång på gång att bakom dessa tafatta tillgripna argument för köttkonsumtion finns ett uns av oengagemang eller skam för man inte gör något. ”Jag skulle aldrig klara mig utan kött”, ”det blir så jobbigt när man ska bort” och så vidare. Den här frågan kan inte engagera alla, jag förstår det. Men vad vi äter borde vara av hög prioritet och diskussionen om miljöpåverkan går på högtryck i media. 

De flesta människor orkar kanske helt enkelt inte bry sig. Vi springer ifrån det vi inte vill se, ibland hinner det ifatt oss. Vi lyssnar på undergångssångerna som sjungs i media. Förfäras över senaste forskningsrapporterna och procentsatserna som talar om hur vårt samhälle ser ut 2030. Glömmer det lika fort igen. 

Vad som händer innanför slakteriets väggar spelar ingen roll, så länge vi slipper se det. Hur dessa djur levt sina ”liv” är inget som bekommer oss, vi nöjer oss med att köttet inte legat på golvet på ICA och att det hamnar på vår tallrik. 

Jag vet inte hur jag ska avsluta detta. Magkänslan bland all ilska säger att ”jag måste göra något, det går att påverka”, men jag kommer säkerligen att tränga bort tankarna snart. Som man så sedvanligt gör, för att orka.

Karin Nilsson