En av bokryggarna fångade dock min uppmärksamhet i förbifarten och jag sjönk ner i en fåtölj och fastnade. Den fick följa med mig hem till slut, Urban reaction. Två män, Akay och Peter, går under namnet Bröderna Barsky och håller på med gatukonst i Stockholm. De fyller ut de där mellanrummen som finns i trista stadsbilder. Vägviadukter, hustak och betongväggar.  Ett projekt gick ut på att bygga upp en liten, liten röd stuga med vita knutar mellan två motorvägar på ett gräsbevuxet berg. Medan året går sätter de upp midsommarstång i den staketkantade trädgården. Vid jul pyntas det med belysning som fungerade tack vare en tjuvkopplad gatulampa. Det lilla huset fick besök många gånger och besökarna skrev små lappar de la i brevlådan. 

De har haft många knasiga projekt. Ett 12m³ stort rum som de hängde på en klippvägg, fyra meter över marken, i ett naturreservat. Under två sommarveckor samlade de ihop användbara saker och tillverkade 65 gungor av fynden som sedan hängdes upp i broar, busskurer, vid parkeringsautomater och på alla möjliga konstiga ställen. De målade och satte upp bokstäver på olika platser där folk passerar som formulerade tex. ”är du också lycklig?” eller ”är du också hemlös?” (vid en byggarbetsplats). 

Senaste dagarna har saker dykt upp också här. Inte i samma utsträckning, inte lika avancerat kanske, men i alla fall. Utanför sjukhuset har någon stickat eller virkat och smyckat ut en betongpelare. Små budskap, spegelbitar och knappar. På gatan mellan fängelset och Folkuniversitetet har någon påskpyntat. 

Chocken som jag inte var riktigt beredd på kom dock vid Stora torg. Jag misstänker att alla andra visste om det här eftersom det är sådant Kristianstadsbladet definitivt skriver om, men vi har inte den för tillfället. Jag trodde inte riktigt mina ögon, ett gigantiskt höensilage utanför kommunalhuset? Formad till en gubbe dessutom. Min granne förklarade att det var ett konstverk och att det var i något annat material. Cellplast, om det finns något som heter så, eller frigolit kanske. Jag kommer inte ihåg.

Förövrigt var alla väldigt glada idag. Det märktes att det är början på en långhelg. Mina grannar pratade mycket och hade köpt massor av blommor. Kassörskan på Thorstensson Optik var om än möjligt lite gladare idag. Han på Kompakt Disk lät mig komma in och beställa trots han stängt för länge sedan och bara skulle hämta något han glömt.

Alla sura Kristianstadsbor på gatorna med blickarna etsade i marken. De som hela vintern muttrat och förbannat kylan. Som förbytta, allihop.

Karin Nilsson, lite vårrusig sådär.

Min skolvecka slutade inte bättre heller. Morgonen började visserligen med en behövlig sovmorgon men både Kristianstadsbladet och Svenska Dagbladet gjorde mig smärtsamt påmind om den vansinniga köttindustrin och hur vidrigt det hela är. 

På Scans slakteri missade man att ”sticka” ett slaktsvin som bedövats, vilket ledde till att denna skållades levande. Människor gör fel, så detta ”misstag” är inget jag hänger upp mig även om slakt i alla former är totalt fel etiskt enligt mig. Men siffrorna fick mig att sätta frukostjuicen i halsen. 

En miljon. En miljon grisar slaktas varje år. I Kristianstad.

En tredjedel av den totala slakten av grisar i Sverige sker i den här staden. Det är cirka 2740 om dagen. 

SvDs förstasidesnyhet handlade om en storsatsning på att föda upp lamm inomhus. Nya snabbväxande raser har tagits fram så att lammen når slaktvikt på fyra månader istället för sex. Man matar dessa djur med kraftfoder så de sväller så kraftigt att de kan liknas vid lammens svar på monstertjuren belgisk blå. 

Dessutom finns det en djurskyddsrättslag på att lamm ska få gå ute och beta, men detta lyckas man kringgå. 15 juni ska lamm senast ha blivit utsläppta på grönbete och då har denna till exempel den kull som föds kring nyår redan blivit ivägskickade till slakt. 

LRF stödjer denna satsning, för att ”modernisera produktionen”. Övergöda en redan industri på högtryck skulle jag vilja säga. För att förbättra lönsamheten och svara på en växande efterfrågan gör man så. En vansinneskonsumtion som bara växer. 

Jag tänker inte avsluta med något i stil med ”sluta ät kött” eller ”tänk på djuren”. Men var snäll och fundera lite på det. I mina ögon är det hela inte klokt. Vrid på det i olika perspektiv. Djurättsmässigt, miljöpåverkan, hälsomässigt…

En miljon grisar slaktas i Kristianstad varje år. Fyramånaders lamm som tvingas växa fortare för att snabbare skickas till slakt så att vår konsumtion av kött kan bli ännu större. 

Tänkt på det.

Karin Nilsson

Det är söndag och tillika skrivdag. Men jag är mycket trött, och mycket förälskad, och kan därför inte få mig till att skriva storslaget. Världen är liten just nu; den innefattar endast Kristianstad och Lund och snö som sjunker, sjunker, sjunker och morgonsolar som stiger, stiger. Denna vecka har vårhatten kommit fram. Den är rosa och blommig och tanter i Kristianstad har gett den och mig många uppskattande blickar – jag vill ge eloge till den här stadens damkultur som accepterar och kan omfamna även småglin som jag själv!

Jag vill förresten även slå ett slag för lördagar i Kristianstad. Eftersom jag inte bor inne i stan är jag sällan där under helgerna, men jag måste säga att förmiddagspromenaden och parkbänks-hänget vid Långebro, tidningsbläddrandet på biblioteket, kakan på Wahlkvists och alla människor som var lediga och glada i ögonen var jättefint att se, och vara med i.

Vilken underbar vinter det är! Den bästa dagen blev jag närmast helt insnöad. I vindskuporna täckte snön högt upp över fönsterkarmarna som det aldrig gjort förr. Snön låg tung på alla grenarna, Kameran som jag haft i beredskap hade slut på batterier. Så skönt kan jag känna att inte allt hamnar på foto för att kunna upplevas. Men jag har ett litet förråd från tidigare med foton från min balkong. Det kan passa en dag som denna för att påminna om det fina med Sverige, årstiderna!

Snart är de sena vinerstormarna här.

Vinden piskar då Helgeå och björkarna här utanför.

Sen vill våren komma.

Men det får den inte riktigt

Innan man vet ordet av är det sommar

Sen tar sommaren slut, men gör den det för de två vid Helgeå?

Den klara hösten bryter in.

Så blir det mörkt och vinter igen.

Här är balkongen som bilderna är tagna ifrån.

Här kan man äta frukost när det blir vår.

Hur man får texten att fastna under bilderna där de ska vara var ett svårare kapitel. Det får bli nästa gång.

Jag skulle vilja göra reklam för följande mycket praktiska och robusta pojkjacka i kaki som säljs i Hennes och Mauritz webbshop:

Kan nog komma väl till pass nu när HM ska öppna flera nya butiker i Israel.

Jag funderar bara en liten aning över hur det går ihop med nämnda företags policy för företagsansvar.

Den första jag hittils sett ställa den frågan direkt till företaget råkar vara veckotidningen Proletären. Se H&M öppnar butik i Israel.

Kanske någon mer som har lust att kontakta dem och fråga?

Louise Pettersson

Kör man hemifrån mig svänger man upp på motorvägen innan man når Viby. Efter en stund åker man över Helge å, där man på somrarna kan se flodbåten flyta förbi och pilträden doppar sina grenar i vattnet. 

Sedan knyter det sig i magen av obehag. Först Kronfågel, sedan Scan. 

Ingenting jag ser i den här staden gör mig så illa till mods som dessa avrättningsinstutioner. Tomma djurtransporter vid de där avlastningsingångarna som vätter ut mot motorvägen och jag skriker inombords. 

Jag hade otur och hamnade en gång bakom en djurtransport på väg till slakteriet i korsningen på Långebro, vid rödljusen som var röda väldigt länge. Små ljusa trynen som letade sig ut ur gallret för kanske det enda solljuset i deras korta liv. 

Under den korta period jag varit vegetarian har jag endast märkt hur människor i min omgivning blir förskräckta över mina kostvanor. Folk ryggar tillbaka, får något bistert i blicken och bygger upp abstrakta skyddsmurar mot den förmodade millitanta djurrättsaktivisten. Bland annat har jag fått kommentaren ”jag hatar vegetarianer”, fått frågor (dagligen) om jag VERKLIGEN är seriös och folk kastar motargument i ansiktet på mig så fort jag kvitterat ut min specialkost i skolan. Köttätandeärendelavvårkultur, människanharätitköttiallatider och barneniAfrikafårminsannintebestämmavaddeskafåpåtallriken.

Jag sparar argumentation för vegetarianism till en annan gång. För man kan vända på detta i all evighet ur alla möjliga perspektiv. Istället har det slagit mig gång på gång att bakom dessa tafatta tillgripna argument för köttkonsumtion finns ett uns av oengagemang eller skam för man inte gör något. ”Jag skulle aldrig klara mig utan kött”, ”det blir så jobbigt när man ska bort” och så vidare. Den här frågan kan inte engagera alla, jag förstår det. Men vad vi äter borde vara av hög prioritet och diskussionen om miljöpåverkan går på högtryck i media. 

De flesta människor orkar kanske helt enkelt inte bry sig. Vi springer ifrån det vi inte vill se, ibland hinner det ifatt oss. Vi lyssnar på undergångssångerna som sjungs i media. Förfäras över senaste forskningsrapporterna och procentsatserna som talar om hur vårt samhälle ser ut 2030. Glömmer det lika fort igen. 

Vad som händer innanför slakteriets väggar spelar ingen roll, så länge vi slipper se det. Hur dessa djur levt sina ”liv” är inget som bekommer oss, vi nöjer oss med att köttet inte legat på golvet på ICA och att det hamnar på vår tallrik. 

Jag vet inte hur jag ska avsluta detta. Magkänslan bland all ilska säger att ”jag måste göra något, det går att påverka”, men jag kommer säkerligen att tränga bort tankarna snart. Som man så sedvanligt gör, för att orka.

Karin Nilsson

I lördags var det öppet. Tänkte hitta något som jag kunde återuppliva LP-spelaren vi har med. Jag har bara varit där en gång innan, några få minuter eftersom jag hatar att gå in i affärer där det bara är jag och butiksägaren. Lokalen är liten, heltäckningsmatta och mjölkbackar med LP-skivor överallt. Skivomslag på vägarna och teknisk utrustning i alla dess skepnader (kunde inte ens identifiera hälften). Där gick jag runt och bläddrade på måfå bland backarna utan att veta vad jag letade efter. 

Längst in finns ett rum med en grön plyschsoffa, fåtöljer med djur på och mera musikspelare och högtalare. Det hänger samlarbilder med Beatles i plastfickor på väggarna, planscher, musikmagasin, fotografier och solblekta konsertbiljetter. Fler mjölkbackar med världsmusik och jazz. 

Butiksägaren bestämde sig för att spela en LP för mig, han frågade vad jag var intresserad av. Jag föreslog jazz och han började leta igenom sina mjölkbackar. Det är fascinerande att se någon behandla saker med sådan varsamhet, som om skivorna var gjorda av guld. Jag blev kommenderad att slå mig ner i soffan medan Miles Davis vemodiga trumpetsolo letade sig ur högteknologin med ett hemtrevligt knastrande. Vi gick över till Ben Webster och jag tappade all fattning om tid och rum. Klarinett, ett dovt knäppande från kontrabasen och jazzskalor på piano. Louis Armstrong var det enda namn jag kunde, så jag frågade om honom. Ny LP, mera knaster och lite mer svävande tankar. Jag satt och lyssnade på jazz med honom i en och en halv timme. 

Jag tycker det är lite fint att någon förverkligat sin dröm på Föreningsgatan, och lever den där.

Karin Nilsson, som hamnar i sådana här konstiga situationer jämt och ständigt.

Jag åkte längdskidor över ett fjäll för allra första gången. Var utanför ett spår, mitt ute i vildmarken för första gången.

Det var osedligt kallt, all mänsklig värme blev till frost. Mycket kallt. Mycket klart. Mycket stilla. Snöflingorna hade tillåtits vara snöflingor även efter att de nedsinglat.

Men ödsligheten är inte tom

Den är alldeles bräddfull!

Förvisso till stor del utav tomhet,

men ge det kapital, ge det material

och skåda hur mycket det egentligen rymmer!

Tro inte att jag är den första att se,

det sker redan och för evigt

under skidspåren sover små förnöjda snigelväsen.

Från mina stavars spår ekar ljud brambringade av urtidsdjur.

I fjärran ett litet fruset fjäll,

ovanför enorma, spektakulära molnfjäll. Tiotusen meter. Storslaget!

Det arbetas redan. Vågskummet på kalfjällets lugna höjd bevisar det.

Jag blåser, helt fräckt, på en snötäckt gren

flingor virvlar iväg och små, rödgrönskiftande granbarr med

en alldeles unik symmetri

träder fram.

Även jag får bidra; bergen är vidhjärtade.

Jag älskar detta landskap. En ensam, spetsig gran rakt fram. Dess skröpliga topp är krönt av en enorm, rund snötårta. Jag vill sluka denna stora munsbit, svälja den med hull och hår

men jag vill faktiskt ännu hellre låta den sitta kvar där.

Moas bild

Snökaos i kombination med för mycket sport på TV har gått folk på huvudet. I alla fall hemma hos oss är det något som har blivit tokigt. Här följs OS med blod, svett och tårar på visserligen betryggande avstånd i TV-soffan. 

Ingenting annat framkallar så genuina nationalkänslor som sport. Jag blev igår kväll väckt av ett ”NU KÖR VI!” som sedan följdes med ett ”JAA!” och energiska kommentatorer från TV:n. Damkronorna gjorde mål mot USA. Vaknar en andra gång av ett rungande ”NEEJ!”. Svensk som faller i semifinalen av sprintstafetten. Frågade lite yrvaket vad som hände. ”Marcus ramlade och Theodor blev trött”. Detta ”vi” (min pappa och damlandslaget i hockey) samt att han kallar skidåkarna vid förnamn som det vore arbetskamrater eller bekanta gör mig smått orolig. 

TV:n står på från morgon till kväll och man får endast titta på OS eftersom det bara är vart fjärde år. DVD eller inspelade program är totalförbjudet, är det OS så är det. Man ska titta på kval i märkliga sporter som curling, puckelpist, backhoppning, bob, rodel och skicross för OS är ju FAKTISKT bara var fjärde år. 

Måste medge att det stundtals är ganska underhållande, men i små doser. Bara detta engagemang som OS väcker hemma hos mig är roande. Eller till exempel det faktum att vissa människor är seriösa med att gå upp mitt i natten för att se en hockeymatch ”man måste se”. Jag saknar jag min morgontrötta familj som letar efter frukostbordet med sömniga ögon någon gång vid elvasnåret. Jag vill inte vakna halv åtta på morgonen utav att alla fyra hurrar över en snyggt lagd guard av damlandslaget i curling. 

Vet någon hur länge detta spektakel håller på? 

(Detta inlägg skrevs i ett Word-dokument för två dagar sedan då denna bloggens funktioner fortfarande var obegripliga för mig. Men om du vill läsa om det klena garagetaket i Kristianstadsbladet så titta i måndagens tidning.)

Kan det vara en lösning att bo på ett ställe där man inte vet om det går att komma hem, för att det kanske är fullt och som man måste lämna varje morgon och ta alla sina tillhörigheter med sig?

Att bo på ett ställe ihop med andra som brukar narkotika, alkohol, samt i en del fall har hotat en eller missandlat en under dagen. Självklart anmäls detta inte, då det aldrig håller i rätten samt att personen vet att han tvingas sova i samma rum senare. Hur många skulle vilja bo ihop med folk som tidigare misshandlat dem?

Ett bra samhälle är ett där vi bryr oss om varandra!